Jakobson escaped from Prague in early March 1939 via Berlin for Denmark, where he was associated with the Copenhagen linguistic circle. He fled to Norway on 1 September 1939. In 1940 fled to Sweden by walking across the border, where he continued his work at the Karolinska Hospital.

 

When Swedish colleagues feared a possible German occupation, he managed to leave on a cargo ship, together with Ernst Cassirer (the former rector of Hamburg University) to New York in 1941 to become part of the wider community of intellectual émigrés who fled there.

 

For complete article, please click here

 

 

 

 

Kanske är det min litteraturhistorisk utbildning som gjör at jag husker en stark beundran för den jödiska humanisme. I Oscar Levertins, Henrik Schucks, Karl Warburgs og Martin Lamms land är det svårt att icke a priori vara sympatiskt innställd mot den judiska intelligensen.

 

Jag minns, att Eric von Rosen en gang i Svenska Dagbladet skrev en artikel “Judar och judar” där det med mer eller mindre dunkel motivering utsades att ett par av de många judiska literaturhistorikerna aldri kunnat fatta det ursvenska i svensk dikt.

 

Les hele artikkelen her 

HENRIK WERGELAND OCH

DE SVENSKA JUDARNA 

Av Hugo Valentin

 

SVEN STOLPE  - EN ANTÄKNING 1932

 

ARTICLES

SWEDEN

Roman Osipovich Jakobson grew up in the intellectual circles of Moscow, where French and Russian were the normal languages of the intelligentsia and conversation often focused on poetry and art.


1920 was a year of political fights in Russia, and Jakobson relocated to Prague as a member of the Soviet diplomatic mission to continue his doctoral studies.

Den Judenvänliga svenska regeringens åtgärd att genom en kunglig förordning av den 30 juni 1838 giva judarna nästan alla de rättigheter, som grundlagarna ej förmenade dem, mottogs med våldsam förbittring i den regerings och judefientliga pressen.

 

I Stockholm fruktade man till och med en regelrätt pogrom eller, såsom det heter i överståthållarens officiella rapport, »något försök att emot judarna i staden anställa någon stark, med överläggning utförd förföljelse».

 

Hos mosaiska församlingens ordförande, Aron Levi Lamm, utslogos en kväll fönsterrutor, statssekreterare Skogman, som kontrasignerat juniförordningen, fick två gånger sina fönster bombarderade med stenar o. s. v.

Den till circa 5 1/2 miljoner människor uppgående judiska folkstocken innom förkrigstiden ryska kjesardöme blev genom Polens återupprattande kluven i tva ungefar lika stora delar så att det i närvärande stund beräknas leva ungefär 3 miljoner judar i Polen ock 2 3/4 miljoner i Sovjet Unionen. 

 

Inom dessa båda väldiga befolkningsgrupper har under det sista årtiondet en parallel utveckling i språkligt avseende ägt rum, i det att jiddisj alltmera börjar vika för polskan resp, ryskan. Att utvecklingen går i den räktningen i Polen är rapporterat av många iakttagare. 

"Georg Brandes förefaller mig vara det vackraste exemplet på en kosmopolitisk instäld jude, som just genom sitt främlingskap kan bli förmedlare mellan sitt eget land och den övriga världen.

 

De svenska judarna ha som bekant nästan alla varit så brinnande patrioter att de icke i någon högre grad kunnat erfara sitt."mligskap. 

ROMAN OSIPOVICH JAKOBSEN

 

 

 

De världsomvälvande händelser som gavo sin prägel åt fem årsperioden 1924-1929 blevo ju även, som alla veta, av ingripande betydelse i judarnas historia.

 

En forändring härvidlag, som icke så ofta uppmärksammas, är den pågående omdaningen på det språkliga området..

 

Artikkelen kan leses her

"Så kom juli 1845, det länge väntade sorgebudskapet att Henrik Wergeland skilts hädan, blott 37 år gammal. In i det sista hade han, ehuru redan märkt av döden, fullföljt sin oegennyttiga kamp för judarnas sak. På sjuksängen skrev han t. ex. de sista dikterna i »Jødinden, elleve blomstrende Tornekviste», liksom den tidigare, stortinget tillägnade diktcykeln »Jøden», en diktsamling som visserligen delat tendensdikters vanliga öde att snabbt åldras men dock äger partier av oförgänglig skönhet. Att Wergeland så hängivet in i döden förblev de judeemancipatoriska idéerna trogen är en av orsakerna till att de svenska judarnas hyllning åt hans minne vann en så allmän tillslutning.

Del I

Den 22 okt. 1847 ägde monumentets högtidliga avtäckning rum på en plan vid Ludvigsbergs gjuteri. Närvarande voro omkring 80 personer, dels subskribenter, dels ett antal för judeemancipationen intresserade ämbetsmän och publicister såsom Stockholms överståthållare Jakob Vilhelm Sprengtporten, presidenten Karl David Skogman, generalpostdirektör Hugo Adolf Hamilton, norske statsministern i Stockholm Fredrik Due, Wergelands vän skalden Arvid August Afzelius, som nu var prost i Enköping, d:r Karl Anton Wetterberg (»Onkel Adam»), kammarjunkarna Pontin och Liljenstolpe, den förre författare av flera uppmärksammade broschyrer och tidningsartiklar i judefrågan, den senare riddarhusets kanske varmaste förespråkare av judeemancipationen, med flera liberala koryféer. 

Del II

Joachim Israel (1920 Karlsruhe, Tyskland 2001 Halmstad), var en svensk professor i sociologi.

Efter att ha flyttat till Sverige 1938 var han lantarbetare i tio år. Israels arbeten har sin utgångspunkt i Karl Marx alienationsteori och influerats av modern socialpsykologisk teori, härstammande främst från symbolisk interaktionism med ursprung hos George Herbert Mead, men även av psykoanalysen och filosofer som Martin Buber och Peter Zinkernagel.


Israel disputerade 1956 vid Stockholms universitet,  och var professor i sociologi vid Lunds universitet 1971-1987
Israel var en färgstark personlighet som deltog i debatten utifrån ett radikalt socialistiskt perspektiv, och har av professorskollegor betecknats som "stridbar".

 

I ungdomen var han sionist och socialdemokrat, senare humanistisk marxist (i motsats till strukturalistisk marxist). När han 1971 installerades som professor i Lund avslutade han sin installationsföreläsning med orden "all makt åt folket". Israel förespråkade en politisering av all sammhällsvetenskap och menade att forskare måste välja sida i klasskampen. År 1987 efterträddes han som professor av Bengt Gesser.

Kring 1980 - då han var handledare vid före detta folkpartisten Per Gahrtons arbete med sin doktorsavhandling - var Israel en av initiativtagarna till att bilda det svenska Miljöpartiet. Senare återvände han till en mer socialdemokratisk samhällssyn. I sin bok Klappjakt på välfärden 1994 tar han stark ställning för välfärdstaten och gör upp med nyliberalismens enligt hans mening, ovetenskaplighet, och dess förödande inverkan på samhälle och individ.


 

JOACHIM ISRAEL
JUDARNAS SPRÅK - 1932